Nyrökt flundra på knäckebröd

Att ha semestrat på samma ställe varje sommar de senaste 45 åren - dessutom med samma vänner varje år - är en speciell känsla. En vardag mitt i semestern där den höga igenkänningsfaktorn är en del av upplevelsen, tryggheten och semestern. Där det opretentiösa sättet att umgås ger mig energi och förankrar mig på platsen som är mer hemma för mig än min hemstad eftersom den - och människorna på den - är en så stor del av den jag är idag. Här känner jag mig lugn trygg, lugn och stark. Här vill jag slippa människor som inte visar respekt eller som tar mer energi än de ger.

 

 

 

För här ska livet vara enkelt. Så som det alltid varit. Samma platser ska besökas. Vissa saker måste göras. Och så var det. Vad som lätt - av flera skäl, inte minst vädermässigt - hade kunnat bli mitt livs värsta sommar, blev faktiskt en av de bästa. 

 

 

Frukost på trappan med nyplockade blåbär. Ett par mackor och en termos kaffe på stranden till lunch (Ölandslimpa med vändstekt ägg eller tunnbröd med ost och skinka, en ask körsbärstomater, var sin frukt, en flaska flädersaft, en termos kaffe och några Mariekex är det som oftast packats i korgen). Ett glas iskallt efter sol och bad. En enkel middag och spontant kvällshäng med vänner - på stranden, på någons veranda eller över Mahjongspelet. Och kilovis med fin omtanke och glada skratt som gett mig kraft och energi (kärlek till Er alla!).  

Även om vi växt upp tillsammans och hänger på samma platser (KBH) som alltid, har vi olika traditioner. Medan exempelvis årets första nypotatis, kokt och kall på en smörgås är helig för mig, är det i vännerna A och A:s familjer en knäckemacka ("kärringbröd"?) med nyrökt flundra som gäller. Oavsett om fisken egenhändigt fångats eller ej, röks den på gården av generationen före oss (2G?). Och med tanke på att vi alltså känt varandra i 40-plus år, är det inte utan att jag instämmer i de förvånande ropen: "va', har du aldrig ätit en flundremacka...?". Men nu var det dags - och det var precis så gott som jag föreställt mig. Men knäckemackan med färskpotatis, kaviar och dill/gräslök slår den inte. Sorry!.

Ps. I år upptäcktes också ett nytt smultronställe i våra trakter. Om jag säger att överraskningsmomenten annars handlat om ett fällt träd, ett nymålat hus eller en gård som bytt ägare, kan Ni lätt föreställa Er känslan. Underbart att barndomens ö fortfarande kan överraska!